Prövningar och sånt
Hur börjar man en åter upplivning av bloggen? Jag har suttit och funderat i några veckor. Gjorde ett försök att skriva ett inlägg, men precis då jag skulle ladda upp det, rebootade hemsida och allt försvann, suck. Vilken prövning! Man kan spekulera om tecken hit och dit men jag tror oavsett att Gud kan inspirera oss genom allt, även våra motgångar och i våra prövningar. Så varför inte börja med att prata om just detta prövning.
Är det bara jag, eller känns det som att det mesta "värda stunder" i livet är när det händer något!? Allt annat där emellan känns lite som en väntan på nästa händelse/projekt/moment, det är som små pauser!? Den tiden MÅSTE fyllas ut, för vem vet annars vilka känslor som skulle komma upp!? Tystnaden kan vara skrämmande för allt uppenbaras: ensamhet, stress, mitt dåliga själv förtroende, min dåliga själv disciplin kanske kommer till ytan allt som jag borde (sånt jag säger att jag inte orkar men egentligen inte vill). Bäst att döva dem, tv brukar funka utmärkt för mig, eller Facebook, Instagram, Pinterest eller musik.
Men sanningen är ju att allt det som jag är rädd ska komma upp till ytan finns redan där, jag bara ignorerar det. Sätter allt på paus tills det nya händer, allt för att slippa tänka på det. Tillslut blir det att jag sätter min relation med Gud på paus också, för tänk om allt kommer upp i mötet med honom?
Det är i konfrontationen av alla dessa känslor som min karaktär formas, då jag prövas. Vad gör jag av mina känslor?
I romarbrevet 5:3-7står det:
Men inte bara det, vi jublar också mitt i våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp. Och det hoppet bedrar oss inte, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss. Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa - kanske vågar någon gå i döden för den som är god. 8Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.
Vad betyder detta? Jo att Jesus visste att vi inte var perfekta när han dog för oss, han visste att vi aldrig skulle klara att leva upp till standarden, att oavsett hur mycket vi försöker i egen kraft, i viljestyrka så kommer det ändå inte räcka. Jesus väljer att lyckas där vi har misslyckats för att allt ska bli perfekt till slut, att vi ska få komma till himlen, om vi väljer hans perfektion istället för vår.
Så första steget till perfektion är att ge upp! Sluta försöka och ta emot från Gud. Prövningar kan vara positiva och vi kan välja hur vi vill hantera dem, det handlar inte om att ändra hur vi känner, utan hur vi agerar utifrån vad vi känner. Våga ta pausen, så kanske du hör Guds viskningar om hur mycket han älskar dig. Gud säger aldrig någon nedlåtande till oss, Gud är kärlek, det är det första han vill ingjuta i våra hjärtan!
Våga möta Gud i din prövning. Ibland tänker jag att vi tror att vi måste gå igenom en lista av diverse synda bekännelser och berätta för Gud hur dåliga vi är på allt innan vi verkligen kan säga vad som ligger på våra hjärtan. Som om vi inte har rätt att närma oss Gud förrän vi är "rena nog". Jag föreställer mig då Jesus med sympatiska ögon väntades tålmodigt, suckar lite och längtar efter att vi ska komma till det vi verkligen vill säga, det vi verkligen har på hjärtat. Detta utesluter inte att vi ibland har saker vi behöver bekänna för Gud, men vi behöver inte göra det som en slags "renings process". Vi är redan renade genom Jesu blod. Vi måste lära oss att se på oss själva genom Guds ögon och han ser dig som en som är värd att dö för, som rättfärdig gjorda genom honom. Han vet ju redan allt vårt skit, men han dog för att det inte skulle stå som ett hinder mellan honom och oss. Han vill vara med dig!
Och sist av allt, förändring tar tid, även med Gud. Ofta vill Gud att vi ska lära oss något i processen. tålamod, fasthet och hopp. Saker som består. Det kanske inte i första hand resultatet som räknas utan resan, eftersom det är där vi lär känna Gud.
Puss och Kram,
Linda
