Rejoice

"Run to the throne - not the phone."

- Joyce Mayer

Hur beroende är du av vänner för att ventilera? En fråga som jag många gånger ställt mig själv. Vart tar jag min tillflykt? Citatet har jag levt med en längre tid och många gånger har den varit orsak till en inre konflikt. Det känns oftast lättare att ringa en vän än att ta tid med Gud när det kommer till känslosval, obekväma möten, konfrontationer och jobbiga upplevelser. Behovet av att snacka av sig finns hos oss var och en. Särskilt om man som jag är extrem extrovert. Mötet med andra är en direkt kontakt, jag kan fysiskt höra, se och får en snabb respons. Det kan tyckas enkelt. I mötet med en vän får jag alltid ett gensvar, oavsett det är positivt eller negativt kommer jag responsen nära. Mötet med Gud kan för vissa upplevas mer utlämnande, då vi ofta är rädda för att Gud inte ska säga något. I närmandet av Gud blir min övertygelse, min tilltro till honom, min uppfattning av vem han är väldigt tydlig. Kan det vara därför, vi så ofta springer i första hand till andra än Gud? 

Behovet av att prata av sig, få lägga av grundar sig i ett behov av bekräftelse. Vi vill bli sedda, stöttade, burna, älskade. Vad händer då om den du pratar med inte har ork att bära, eller uppfylla dina innersta behov? Alla människor är trasiga på ett eller annat sätt, och nånstans kommer alla relationer vaklä, eller vara otillräckliga. Vi har nämligen hålrum i oss som bara våran skapare förstår hur man fyller. Vi behöver en superhjälte, en räddare, någon som är mer än våran jämnlike. Något gudomligt. Typ Jesus.

Här om dagen träffade jag några vänner, ett gift par som delade med sig av bitar från deras resa. Frun berättade bland annat att hon tidigare kommit till sin man i behov av att dela sina känslor, lasta av. Hon sa att det ofta skett att han burit egna saker, varit upptagen i annat, inte förstått eller helt enkelt inte kunnat finnas där just då, eller som hon behövt. Behovet av att bli bekräftad och älskad i sina känslosval och inte få det tillmötesgått hade skapat en ännu starkare känsla av att inte vara älskvärd berättade frun. Hon sa att hon på senare tid befriat sin man från den rollen och låter Jesus få uppfylla den platsen. Att handår vara den som bär hennes känslor, den hon går till för att lasta av det som känns. I mötet med hennes man, har hon redan fått den kärlek och bekräftelse hon behöver och de kan bli med vandrare på resan med Jesus i centrum.

Jag tänker att ett liv med Jesus innebär att vi har honom som vår källa till liv. Han blir min närmaste, min go to person. Ingen människa kan leva upp till den plats han förtjänar i våra liv och ingen annan borde ta den för ingen kan uppfylla den. Ingen kan förstå, bära och älska som honom. Vem förstår mig bättre än han som skapat mig? I mötet med Jesus behöver vi aldrig vara rädda för responsen, eller tystnaden. Om Jesus inte talar så vi hör med våra fysiska öron så talar han om inte annat genom sitt ord.

Det ända du behöver göra är att tro på att han vill höra och att han bryr sig.

"Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom." - Joh 3:16-17